IBS är en funktionell tarmsjukdom som är vanligt förekommande med en prevalens på ca 11%. De flesta som drabbas är kvinnor.
IBS karaktäriseras av buksmärta/obehag i kombination med avföringsrubbning. Många besväras också av uppblåsthet eller en känsla av buksvullnad. Det är vanligt att symtomen fluktuerar med besvärsfria/lindrigare perioder. Förvärrade symtom i samband med matintag är vanligt.
Diagnosen är symtombaserad och ställs i enlighet med Rom 4-kriterierna:
Återkommande buksmärta i genomsnitt minst 1 dag per
vecka de senaste 3 månaderna, symtomdebut för minst
6 månader sedan och minst 2 av 3 följande karaktäristika:
Utredningens omfattning bör bestämmas av patientens ålder och symtom samt förekomst av eventuella alarmsymtom, då med riktade under-sökningar utifrån klinisk misstanke.
Alarmsymtom:
Behandlingen baseras på vilka symtom som dominerar och deras svårighetsgrad.
För patienter med lindrig IBS kan lugnande besked, information och livsstilsåtgärder vara tillräckligt. För de patienter där detta inte är tillräckligt samt för de med måttligt svår IBS rekommenderas läkemedel mot dominerande symtom, exempelvis lösliga fibrer vid IBS med förstoppning (IBS-C) eller loperamid vid IBS med diarré (IBS-D) samt psykologisk behandling som KBT. För behandling av buksmärta kan exempelvis produkter med pepparmyntolja användas.
Nästa steg i ”behandlings-trappan” är centralt verkande läkemedel, tricykliska antidepressiva eller SSRI-preparat. Det finns även IBS specifika nyare läkemedel. För senaste behandlingsriktlinjer se Svensk Gastroenterologisk förenings hemsida.
Källa: ABC om IBS-Irritabel tarm, Läkartidningen. 2018;115:EXDU
PM—SE-00081